måndag, juni 23, 2014

Pratar med mig själv

Jag tror aldrig jag har pratat så lite med folk (jag vill ju skriva fölk pga lyssnat lite för mycket på tidigare nämnd podcast) som jag gör nu. Är ju ensamboende sedan en stund tillbaka som kanske gått att läsa mellan raderna. Och sedan förra gången jag blev ensamstående så har majoriteten av mina nära gått och blivit föräldrar. Dvs att pricka in minutrarna i deras vardag där de har ro att prata i telefon är rätt svårt. Kan nog inte räkna upp en person som jag fått tag på, på första försöket utan att sms:a och "boka tid" eller "stämma om ok att det rings" sedan.. Nä. Kan inte ens komma på när det var sist. Jo! Syrran, en sen kväll. Men annars, nä.

Haha.. jag tänker specifik på en vän, där det inte är helt ovanligt att det kan ta flera dagar innan det passar att prata i tio minuter. Det är när hon sitter i en bil på väg till affären. Eller liknande. Och då.. drar man sig lite med att sätta igång försöka-nå-varandra-karusellen. Jag menar. Det är sällan jag har så viktiga saker att förtälja att jag behöver jaga folk i dagar.

Men det gör ju att det här vardagliga snicksnackandet om allt och inget, faller ju bort lite. Eftersom varje gång man får fatt på vännerna så avhandlar man ju vad som hänt sist. Inte så mycket, om vad man egentligen tänker, känner eller mår och framför allt inte vad tanten i kön i affären sa. Det hinner eller orkar man liksom inte - jämt.

Så hela den här bristen på snicksnack om ditten och datten, gör att jag för monologer med mig själv i min hjärna. Om allt. Högt och lågt. Väldigt obehagligt. Framför allt när jag kommer på mig själv med att tycka att det jag "säger" är väldigt kloka saker och mina resonemang oerhört vettiga etc. Vad är nästa steg? Att jag pratar högt med mig själv?

Kanske ska boka in en vecka på psykakuten under semestern.

Med vänlig hälsning
Gollum