lördag, juli 28, 2007

Mot ljuset

Mörkret blev lite mindre påtagligt precis nu.

Jag o lillsyrran sticker tidigt, väldigt tidigt, i morgon bitti till Italien, Sicilien, Cefalú.

Hoppas på sol, värme, god mat och lugn och ro. Och sol? Sa jag det?

Finns kanske någon gång under resans gång, om inte här, så på resedagboken. Länk hittar den som är intresserad där..-->

Buona sera!


tisdag, juli 24, 2007

Vilket jävla mörker

Det är ute. Mörkt och riktigt deprimerande.

När kommer sommaren? I augusti spår Aftonbladet. Och allt som står i Aftonbladet är ju sant. Det hoppas jag i alla fall. Då den lilla semestern som jag ska ha, kommer vara i augusti.

I morgon är det lön. Det känns nästan som om det kvittar. Vet redan nu att alla pengar kommer gå till räkningar och avbetalningar.

Skulle kunna ge mycket (eller inte så mkt då med tanke på det ekande kontot, men ni förstår vad jag vill förmedla va!?) för att någon ska göra sig kvitt med dessa gatumusikanter som står utanför NK. Ett levande gatuliv är ju alltid trevligt, bara det inte är inom hörhåll för mig. Mellan 10-17. Varenda jävla vardag. Det gör ju inte så att det spritter till sådär lite extra av lycka när jag ska gå till jobbet. Inte ens i närheten faktiskt. Dessa sprittningar är i så fall mer åt det epeleptiska hållet. Med fradga i mungipan och skräck i ögonen.

Känner att det här kommer bli ett riktigt glatt inlägg. För omväxlings skull. För jag är en riktigt glad tjej. Mest hela tiden faktiskt.

Peace.

måndag, juli 23, 2007

Sand mellan tårna

Sitter på kontoret och tittar ut över taken på ett mörkt Stockholm. Regnet faller.. horisontellt i blåsten. Har inte ens orkat tända lamporna på kontoret. Det känns inte som om det skulle hjälpa ändå.

Det är måndag.

Känner fortfarande sanden mellan tårna i mina skor. Skorna som jag hade på mig på stranden på Koh Phanang, full moon partyt. Då det också regnade. Vill hellre vara i regnet i Thailand, än i regnet hemma.

Helgen var trevlig som vanligt i sällskap med Alex och grabbarna. Det solades och badades (vilket jag denna gång hoppade över). Sedan hem till grenen där det käkades mat och dracks vin.

fredag, juli 20, 2007

Understyka sanningen

Alltså. Jag har nästan blivit lite besatt i att rota i hur blåst fröken Rosing är.

Linda fortsätter sakta: - Ändå kan jag tycka att jag gjorde rätt. Jag övergav min dotter för att hon skulle få det bra. Jag gjorde det för hennes skull. Hon är nog glad för att du gjorde som du gjorde. Verkligen.

Linda Rosing har sorg, varje sekund.– Jag har inte sett min dotter på två år, berättar hon.– Men jag tänker på henne hela tiden. Mina föräldrar träffar henne och jag skickar presenter.Dottern, nu 13 år, har bott hos sin pappa sen hon var sex. Efter ”Big Brother” skar det sig.Linda:– Men jag vet att vi kommer att hitta tillbaka till varann.Hennes åttaårige son bor hos Linda varannan vecka.– Alla som känner mig vet att jag är en bra mamma. Att bli ifrågasatt som förälder är det värsta som hänt mig de här åren.
Skicka presenter. Så hyggligt. Precis så gör en bra mamma.

– Sedan kommer jag att ta bort bristningarna på magen som jag har fått efter mina två graviditeter. Men jag betalar allt själv. "Men jag betalar allt själv." Men.. vah?

Vad säger du till alla unga tjejer som du är förebild för angående det faktum att du nu skriver kontrakt med ett företag som distribuerar porr?– Alla måste ta ansvar för sig själva. Jag går min väg, andra får gå sin. Det är frivilligt att medverka i porrfilm, jag dömer inte. Och Private är mer än så, de säljer till exempel också kläder och smycken. – Jag är Linda Rosing och folk har redan en massa förutfattade meningar om mig. – Men jag måste se om mitt hus, jag har barn att försörja, säger Linda. Ja, just ja. Du gör det för dina barns skull. Hann nästan glömma bort det.

Nä.. nu orkar jag inte längre. Bryter snart samman pga brudhalvan. Så. Nog. Har redan slösat bort alldeles för mkt tid av mitt liv på den bruden.

PS: För att göra ovanstående resarch så googlade jag på "Linda Rosing" och fick ungefär 170.000 träffar, dvs inte i närheten av hennes påstådda 344.000.

Den pinsamma sanningen

Har jag just döpt om "Den nakna sanningen." till. Av Linda Rosing. Hade velat ha en Jag-har-verkligen-haft-fel-uppfattning-om-den-tjejen-upplevelse av boken. Den kom inte. Den var inte ens i närheten av att komma. Inte ens som ett embryo till vad den gjorde i Magdalena Graafs bok, "Det ska bli ett sant nöje att döda dig." Bra bok, för övrigt. Läs den.

Visst, det är trist att bli våldtagen. Ha skilda föräldrar. Bli drogad. Vara med i Livets Ord (och träffa Runar). Och vara tillsammans med svartsjuka och galna killar. (Inte ens det kunde hon förmedla på ett sätt som rör en.) Förstår bara inte vad boken skulle förmedla. Hon vill frammåla sig som en fin flicka som inte låter sin oskuld gå förlorad till "vem som helst" och i nästa kapitel gör hon just det, 13 år gammal. "Det tog bara en dag. En enda dag så hade hela skolan fått reda på det. Jag skojar inte, men morgonen därpå visste alla mina kompisar att det hade tagit Magnus över två timmar att ta min oskuld. I början förstod jag ingenting, men så gick allt upp för mig. Han hade berättat, trots att vi hade lovat varandra och jag blev skitledsen" Men då var det synd om henne? Eller? Eftersom hon inte förstod någonting i början. Hur lång tid ska det ta för hissen att nå enda upp?

"Beviset kom när musikredaktören Anders Nunstedt på Expressen gav mig tre getingar. Rubiken till recensionen var 'Big Brother-Linda är förbluffande bra': 'Summer love är en miljon gånger bättre än Robinson-Emmas urtråkiga popkärriär. Somrig, glad och partysugen. Linda kan inte sjunga i egentlig mening, men hej katten-låten svänger!'. Det kändes som en revansch." Revansch? Att en musikreredaktör på Expressen är förvånad/chockad/förundrad över hur en låt kan låta så bra trots att hon inte kan sjunga och ger henne tre getingar för en låt som hon inte skrivit själv? Själv minns jag inte ens låten. Men det är ju kul att hon tycker att det kändes som en revansch.

"Jag vet att jag är den kändis som säljer mest tidningar åt både Afonbladet och Expressen. Jag roade mig häromdagen med att googla på Linda Rosing. Det blev 344 000 träffar. Otroligt. Människor är så intresserade (...) En vanlig fråga jag ofta får är om artiklarna är påhittade. - Stämmer det verkligen? I de flesta fallen gör de det. (...) Vid ett annat tillfälle ringde samma tidning upp och frågade mig hur min bröllopsklänning skulle se ut. -Den ska vara stilig och elegant, svarade jag. Löpsedeln dagen därpå löd: 'LINDA GIFTER SIG I SKANDALKLÄNNING.' Jag förstod absolut ingenting. (...) Det är ingen hemlighet att jag gillar att synas i pressen. Men vem gör inte det? Speciellt om du har medverkat i en dokusåpa. Däremot har jag som alla andra människor en integitet som jag försöker värna om. Och bara för att jag frikostit har bjudit på mig själv så betyder det inte alls att journalister har rätt att skriva vad som helst." Jag saknar ord. Jag har i alla fall förstått att hon inte förstår någonting. Det tar ett tag för den tjejen att samla in hästarna i hagen.

"Det är först på senare tid som jag har börjat acceptera min kropp på riktigt." Jojo. Varför ser hon ut som ett sönderopererat anorexiamonster för då?

"Från den hyllade glamortjejen var jag nu skandalbimbon som gjorde bort sig på krogen." Hyllade glamortjejen? Det känns som om jag missat nåt här.

Det mest skrattretande i Lindas pinsamma sanning, var nog kommentaren. "I vissa butiker får jag till och med ett eget provrum när jag är på besök." Vem får inte ett eget provrum? Vad jag vet har aldrig någon behövt dela provrum med någon annan när man köpt kläder? Pinsam, pinsam sak att ens skriva. Om hon tycker det är häftigt, så vet jag inte riktigt..

Och det sista tillägget i boken. Inte ens där kunde jag känna någon som helst empati för henne.

"Tillägg. Om ni undrar varför jag inte har skrivit så mycket om mina barn, framförallt min dotter Melissa, så är det av hänsyn till dem och deras pappor. Livet med mina barn är ett kapitel i sig som jag kanske kommer berätta om i framtiden. Men det går inte en dag utan att jag tänker på min dotter Melissa. Det är över ett år sedan jag såg henne sist."

Har fyra saker jag vill säga till Linda bara efter hennes sista "tillägg". Skulle jag kommentera resten av boken så skulle det nog bli längre än själva boken. Hur som helst, det jag vill ha sagt är:

1) "Om ni undrar varför jag inte har skrivit så mycket om mina barn, framförallt min dotter Melissa, så är det av hänsyn till dem och deras pappor." Fint att du tar hänsyn till dina barn. Det var nog det bästa du skrivit i hela boken.
2) Livet med mina barn är ett kapitel i sig som jag kanske kommer berätta om i framtiden. Nej, nej, nej.. Snälla gör inte det. Efter att ha läst alla skrattretande kapitel i din bok, så vill jag -inte- läsa det kapitlet om dina barn. Av just hänsyn, till dina barn.
3) "Det går inte en dag utan att jag tänker på min dotter Melissa." Så rörande?! Eller? Jag trodde att det var något naturligt om man är mor till ett barn att man tänker på dem, i alla fall någon gång per dag? Men det ska vi tydligen tycka är stort av dig Linda. Att du tänker på ditt barn.
4) "Det var över ett år sedan jag såg henne sist." Det var mer än jag ville veta. Och jag vill definitivt inte veta VARFÖR det var ett år sedan du såg henne sist. Min magkänsla säger mig att jag inte kommer få högre tankar om dig.

Sorry Linda, men här pinsamma sanningen hade vi nog alla mått bättre av om du hade behållt för dig själv.

torsdag, juli 19, 2007

Kommande hissbekymmer?

Det kom ett mail utskickat till alla på jobbet som lyder som följer:

"Hej mina sommar vänner! För er som är oroliga över att hissarna inte har blivit besiktigade på x antal månader kan jag komma med lugnande nyheter, vasakronan har gjort detta i april! Dock har ändringslapparna inte kommit upp på grund av förseningar från hissbolaget.Höger hiss är felanmäld då den skakar lite lätt när man åker i den :) Men som sagt det är ingen fara och hissarna har telefoner så att man kan ringa direkt till larmcentralen om det skulle hända någon gång att den stannar eller rasar. :)"

Rasar? Humor..

Det var verkligen lugnande nyheter.

onsdag, juli 18, 2007

Proppbekymmer

Jah. Det kan man ju lugnt säga att jag hade igår. Det som jag fasat för inträffade. Proppen gick. Eller nåt. Och detta när jag var på mitt bästa solskenshumör. NOOOOT.

Började med att inse att jag inte hade en aning om vad som skulle sitta vart, varför och om eller vilken var trasig. Gick helt sonika till Konsum runt hörnet eftersom proppar "såklart" ska finnas där. Jojo. Aldrig sett en propp i hela mitt liv i en matvarubutik. Har knappt sett en propp någonsin. Så mkt förstod jag att jag tog med mig kartongen samt en av de gamla propparna. Av ngn märklig anledning så fanns det bara ett paket med dessa specialare framme. (Ja, proppskåpet är från första världskriget. I bästa fall.) Och de låg mitt framför nosen på mig. Tillslut. Efter många om och men.

Så skulle jag till och betala dessa forntidsproppar. Då står det en sur gubbe på 70+ och suckar, och suckar, och suckar precis bakom mig.. högt och tydligt bara för att verkligen markera hur jävla tidskrävande det är för alla som står i kön att jag bara ska köpa ett paket med proppar, och dessutom vara så jävla fräck att betala med kort. Där försvinner mitt tålamod och jag vänder mig och helt sonika och frågar ordagrant vad hans jävla problem är. Eller skriker kanske ligger närmare sanningen. "Storköp" eller liknande mumlar han fram. Och jag svarar frågande, med kanske lite för hög röst (igen) vad FAN han har med det att göra.
Hur som helst. Efter ca två timmars telefonkonsulterande och springande ner i källaren där huvudsäkringarna och vad fan allt nu heter sitter, så fick jag skiten att funka. Nudlarna som jag påbörjade innan proppen gick hade redan börjat koka tydligen så de var överkokta och slemmiga när väl spisen fungerade igen. Min middag blev således en knäckemacka med ett glas saft. Alltid en liten tröst.
Fy fan för allt man ska kunna när man flyttar hemmifrån. Varför fick man inte lära sig sådant i skolan?
Kan meddela att jag tillbringade helgen i Dalarna, i Långshyttan. Jojo, jag överlevde det också. Fast, det är en väldigt liten byhåla. Som jag skulle kunna bo i permantent, ca 15 minuter innan paniken skulle infinna sig.

fredag, juli 13, 2007

Måndag-Fredag-Söndag

Det är vad mina veckor består av känns det som. Då stannar jag upp och tänker antingen. "Åh nej, måndag..", "Äntligen fredag!!" eller "Söndag redan?" Resten av veckorna så hummar man lite för sig själv om man nu skulle snudda vid tanken på vad det är för veckodag. Som om det bara är en transportvecka. Satan så sorgligt. Det lär ju bli en hel hög med sådana dagar i slutet på ens liv. Iiiik. Vad ska man säga då när man resumerar sitt liv på dödsbädden..? "Halva mitt liv gick åt till att vänta på helgerna".

Djupa tankar för en fredag. Känns nästan som Skandiatiden. Då blev det alltid djupt och sjukt på fredagarna av någon anledning. Antagligen för alla var så trötta och tankarna for i väg.

Idag bär det av till.. Dalarna. Till päronens nya hus. Det känns. Märkligt.

Annars undrar jag varför alla inte är på semester så jag kan få lite lugn o ro på jobbet!?

onsdag, juli 11, 2007

Sömn

Vad är det för fel? Varför genomlider jag varje dag som en zombie. I måndags somnade jag under den tiden det tog för mig att starta upp datorn, för att försöka få igång mitt internet, samt tv via samma kanal. Fick anstränga mig så förbannat för att komma upp igen. Var tvungen att masa mig till Solna centrum inhandla kattsand, och hämta paketet med div. teliaprylar.

Träffade Fredrik igår. Middag light på Pampas. Det var trevligt, trots att jag var trött som en dåre. Och sömnen. Igår, somnade jag mitt i en patiens på datorn. En sysselsättning som jag trodde skulle hålla mig vaken till Snellie kom o hämtade Ester. Jojo. Man kan tydligen somna till det också. Försökte efter det titta på film. Som jag också somnade till.

Vad är det för fel undrar jag återigen? Och många i min närhet känner samma sak. Samma trötthet. Är det smittsamt? Kan man i så fall vaccinera sig mot det?

Måste ringa och gratta far min. Hurra.

tisdag, juli 10, 2007

Helgen o de

Paj blogg. När jag äntligen kommer in på den, så kan jag omöjligen skriva en rubrik. Får väl se om det går att publicera den alls.

Helgen tillbringades i goda vänners lag.

Fredag. Middag med Madde o hennes mage och hennes P, samt C-lack. Taccos. Det var förbannat gott. Och inte igår man käkade.

Bet ihop och gick ut o träffade Alex efter middagen. Trots att jag var så trött så jag hade kunnat somna stående. Där var några till från gymnasietiden. Började på Ljunggrens och slutade på East. Eller ah. Hemma hos mig egentligen, med det där nödvändiga glaset med vin, som man alltid behöver när man kommer hem från krogen. Not.

Lördagen. Så strosade jag o Alex omkring i Solna centrum för att hitta ett par badbrallor till honom. Han hittade inga i sin storlek. Såklart. Men däremot andra som satt som ett smäck. Eller ah. Skitfullt. Men jag fick mig ett gott skratt. Det är kul när man bjuder på sig själv. På kvällen blev det middag hos grenen med några andra nya bekantskaper. Det lagades mat, åts, dracks, och spelades tv-spel, snackades en massa strunt och det var så där lagom avslappnat och trevligt så nästan hela gänget stannade över natten. Tur att han har stor lägenhet. Och säng.

Söndagen. Var jag död. O less. Helgens skopa av glädje var som bortblåst, och jag återgick till mitt mer eller mindre irriterade och trötta läge. Det ringde i telefonen alldeles för sent på söndagkvällen. Kändes som om läget inte kunna kännas så mkt värre än vad det gjorde, så jag svarade. Mitt i en gråtattack. Personen ifråga blev nog lite chockad, men what the heck.. Personen i fråga är även en av anledningarna till mitt pissiga humör. Samma person hade tre saker på hjärtat. Varav jag inte svarade på ngt. Känns inte som om jag har så mkt att säga, om något längre. En gråtattack var nog tillräckligt som svar.

torsdag, juli 05, 2007

Och det hade att göra med.. vad?

Dagens smarta:

Kollega - Vad fin du är i håret i dag! Vad har du gjort?
Jag - Ehm.. tack!? Somnade med blött hår..!?
Kollega - Jag brukar också somna sådär. En gång somnade jag med en bulle i munnen. När jag vaknade var jag degig i hela munnen.

Nattens osmarta:

Min dröm. Den går nästan inte att återge. Det var den jobbigaste, och äckligaste på bra länge. Att jag födde barn. Det blev en negerunge. Ursäkta uttrycket, men det var den tanken som kom upp i mitt huvud, i drömmen. Jag visste inte vem pappan var men så efter att jag tänkt efter så kom jag på att det nog måste vara *piiip*. Den enda manliga vän som jag känner som är tillräckligt utländsk för att jag skulle kunna få en negerunge med. Hrm. Nej, det är inte nog där. Det läskiga kommer nu.

Ungen var (hade?) harmynt. Och efter en vecka kunde parveln springa omkring. Då kände jag att jag kunde leva med den där käften, eftersom jag hade en överbegåvad unge som kunde gå vid en veckas ålder. Bara det att folk tyckte ungen hade lite utstående ögonen. Så när jag tittade efter så såg jag att ögonen höll på att tränga ur sina hålor. Vilket de tillslut gjorde. Så ögonen hängde i 20-30 cm långa senor utanför skallen som jag fick sitta och hålla i, i väntan på ambulansen. Som grädden på moset så var ungen, okej, BARNET, verkligen skitfult. Men jag gjorde mitt bästa för att tycka om detta missfoster ändå, eftersom han var mitt barn.

Jag kommer aldrig våga skaffa barn.

onsdag, juli 04, 2007

Dubbelgångare

Min dubbelgångare har varit i farten igen. "Jag" sågs tydligen i midsommarkransen i går morse. Men eftersom jag var hos läkaren vid den tiden, har jag ett starkt alibi.

Det är inte första gången som sagt. Hon har setts i Visby, Kalmar, Fridhemsplan och nu i Midsommarkransen. Av olika människor som inte har ngt samband alls. Min skräddare i Kalmar är helt övertygad om att jag har en tvillingsyster. Vännen Karl som blev förbannad för att jag bangat en dag i Slottsparken (Kalmar), men ändå strosade "jag" omkring där med en okänd karl. Snellie, min bästa vän, tror sig ha sällskap av "mig" på ett uteställe i Visby. Min fd chef vid Fridhemsplan som tydligen ruskade tag i "mig" för att hälsa. Och nu en kollega vid Midsommarkransen som funderade på varför "jag" inte hälsade. Dessutom hände det några gånger att tanter kom fram till mig i Kalmar och påstod att "jag" var en viss persons dotter.

Jag funderar på vad det är frågan om. Hur lika kan vi vara, och på vilket sätt? Tydligen enl. skräddaren och Karl så har vi väldigt lika kläder, frisyr och glasögon. Och längd såklart. Men sedan Karl och skräddaren sett "mig" (förra sommaren) så har jag ju ändrat frisyr en aning, och trots det så tror sig kollegan som jag träffar varje dag, att det är mig han har sett. Springer det omkring en hög med Michaela-look-alikes där ute? Eller är det bara en, som rör sig i liknande kläder, liknande frisyrer, i samma områden? Oavsett så är det en tanke som både skrämmer och roar mig.

Undrar om jag skulle känna igen "mig" om jag såg henne?

tisdag, juli 03, 2007

MysLinus o mördarsprutor

Min bebis kom igår. Mysigare än någonsin. Fast med ett gäng fästingar som tant Nellie så modigt plockade bort. Det där med uppvuxen på landet, hjälper mig inte i det fallet. Äckliga kryp, säger jag bara!

Hur som helst, så styrde han de första stegen mot den omonterade klösmöbeln vilken han verkade känna igen och demonsterade sina klor, sedan gjorde han några vändor i lägenheten och tittade sig nyfiket omkring. Lite smånervös över alla nya ljud var han, gullet. Som dörrar som öppnas i trappuppgången, bilar som kör förbi utanför fönstret. Då sprang han upp i mattes trygga famn och var mammigare än vad han någonsin har varit. Det kändes skönt. Efter bara en stund slappnade han av och somnade sött på klösmöbeln minuterna efter jag skruvat ihop den. Där låg han den större delen av natten. Vid femsnåret så kände jag ngt mjukt, keligt och lurvigt leta sig in under täcket, vid mina fötter. Först blev jag rädd då jag mitt i den djupa sömnen inte kopplade vad det var. Men så somnade jag om, med ett nöjt leende på läpparna när jag insåg att det var Linus. Som var hemma. Och lät bli att bita i mina fötter.

Middagen gick över förväntan. Jag hittade samtalsämnen flitigt, och lyckades nog se glad ut hela kvällen. Jag är så duktig.

I morse ville jag -verkligen inte- kliva upp. Limpan var såklart gosigare än någonsin, och jag kände att sängen inte ville släppa taget om någon av oss. Uuuh.. Men så bet jag ihop. Visste ju att jag var tvungen. Hade ju ett läkarbesök idag. Som jag gjort allt för att förtränga. Dock gick det bättre än jag väntat. Rent psykiskt. Tror det hjälpte att försöka undvika att tänka på, varför jag var där. Resultatet av besöket blev som jag trodde. Remiss vidare samt misshandlad med en nål för blodproverna. Det sticker fortfarande i handen och jag kan inte vinkla ut armen ordentligt utan att det ska göra skitont. Sköterskan, missade totalt ådran och fick gräva runt ett bra tag. Ah.. några sekunder i alla fall, men det var tillräckligt för att det skulle kännas som en evighet. Det känns som om jag varit med om det förr. Konstigt att man är nervös för sprutor.

Väl där passade jag på att börja med en av vaccinationssprutorna som ska tas inför resan, till Kenya. Om ca en månad ska jag tillbaka. Två till sprutor. Glädje. Det roligaste är att jag har ytterligare en spruta att se fram emot, i januari. Oh, lucky me. Inte bara det att det är småobehagligt, det är svindyrt också. Och min budget för nästa månad sprack, genast. Hrm. Men det kanske det är värt för att slippa alla läskiga sjukdomar. Det kluriga var när jag skulle skriva i den korta hälsodeklarationen för vaccinationen. "Har du ngn kronisk sjukdom?" Det fanns ingen ruta där det stod "Jag vet inte, än. Jag har ju just varit hos läkaren och tagit prover." Så jag gjorde en vild gissning.. "Nej" Men ville gärna lägga till en parantes.. (det hoppas jag inte)

måndag, juli 02, 2007

En gnutta av kontroll

Tror jag att jag snart har över min ekonomi. Har gjort en budget som sträcker sig 10 månader. Pust. I denna månad, juli, kommer jag gå back. Så det visslar om det. I augusti kommer det gå jämt upp. Förhoppningsvis. I september, ser det ut som om jag kan börja slappna av. Och månaderna därefter kan jag börja lägga upp en sparplan. Fast, den kommer ju aldrig att bli så som jag önskade mig. Men det är i alla fall en början.

Allt hänger på att jag kan hålla min något snäva budget. Inte ringa mer än jag tänkt på mobilen. Inte äta spontanluncher ute var och varannan dag. Inte springa på krogen mer än max ett par gånger i månader. Om ens det. Inte springa på mysiga restauranger, en gång i veckan för att förgylla vardagen. Näe. Det kommer inte bli så kul kanske. Men det är ett nödvändigt ont. Och förhoppningsvis slipper jag i alla fall ha ont i magen över en sak mindre, min ekonomi.

Hur som helst, så ser jag att det kommer bli en lättnad på alla avbetalningar. Om några månader. Den där bokningsavgiften på lägenheten. Datorn som jag mot min vilja införskaffat av den anledningen att jag kommer ha bredband, för att kunna ha tv. (Som i sin tur även leder till att jag måste ha fast telefon.) Mupp-teknik.

Middagen i kväll försöker jag förtränga. Försöker i stället skapa en positiv känsla av tanken att få hem min bebis. Linus. Shit, vad jag har saknat den lilla djävulen. Har bara en gnagande orokänsla i magen, att han inte alls kommer tycka att det är lika kul att återförenas med sin matte, som jag tycker. Vad är en lägenhet på 33 kvm, jämfört med obegränsat med kvadratmeter utomhus, träd att klättra i, samt möjligheter till jakt på fåglar och andra div. smådjur? Hur som helst kommer Ester på onsdag. Förhoppningsvis blir han lite nöjd över detta och kanske kan Esters uppmärksamhet få honom att glömma tristessen i betongen en liten stund.

PS: Linus ser inte alltid så uppstoppad och plågad ut (för att han ska sitta och försöka se fin ut på kort) som på bilden.

Efter helgen

Det var skönt att gå under jorden ett tag. Sova gjordes det i överflöd. 14 timmar mellan fre-lör, 12 timmar mellan lör-sön. Trots dessa långa maratonnätter så var det jobbigt att kliva upp. Tydligen är det där med sömn, ngt välbehövligt. Kanske ska lära mig det framöver.

En långpromenad på lördagen, till Hagaparken, runt hela, och hem igen, kändes också välbehövlig. Att andas regnvåt skog, och gräs.

Telefonerna var för första gången sedan jag skaffade mobiltelefon (vad jag kan minnas) med vilje avstängda hela helgen. De slogs inte på förän igår, eftermiddag. Då kände jag att några samtal inte kunde skada mig längre. Det kändes bra. Att inte behöva stå till svars, varför man inte befinner sig där eller här, att höra att man är en tråkfitta för att man inte vill hitta på nåt, slippa känna mig trängd av människor som bara vill att man ska finnas till hands, när det passar dessa.

Trots all denna ensamhet, så gick helgen snabbt. Känner att jag inte hade tid till speciellt mkt eftertanke. Åt nåt håll. Kanske på gott och ont. Att inte ha kontakt med ngn gjorde i alla fall att jag inte kunde bli mer irriterad än vad jag var, tidigare. Det är ju alltid nåt.

Idag kommer mamma med Linus. Hon ska på anställningsintervju i sthlm och jag bjöd hem henne till mig på middag efter denna. Det kändes väldigt konstigt. Och i dag, skrämmer tanken mig till sådan grad att jag sitter med tårar i ögonen och mitt hjärta slår, nervösa slag. Vad ska vi prata om? Jag känner en sån otrolig bitterhet mot min familj, så jag är rädd att jag inte kommer kunna vara så där lättsam, som jag kan vara, när jag anstränger mig. Som jag så ofta gör. Men det känns som en övermäktig uppgift just nu. Det är minst lika läskigt som läkarbesöket jag har framför mig i morgon. Som jag skjutit upp, till och med när det fanns lediga tider, närmare till hands.

Jag är så galet rädd för att ställa mig själv inför nåt som ens är halvjobbigt. För så nära att förlora förnuftet, har jag aldrig tidigare kännt mig.

Men som man säger. Det som inte dödar en, stärker en. Fast kruxet är att jag känner att nästa sak som ska stärka mig, inte kommer göra det.