onsdag, maj 30, 2007

Översvämning

Just nu är det översvämning av känslorn och panik. Orsak? Allt och inget. Det började med att jag höll på att somna snabbt och behagligt bara minuter efter att jag släckt lampan efter lässtunden. Blev väckt precis när jag fick den där sköna känslan som inbefinner sig precis innan sömnen tar vid. Där tankarna svävar iväg i en behaglig och ofta rätt lustig blandning av verklighet och dröm. Avslutade samtalet rätt fort och stängde av ljudet. Vilket jag verkar få börja med.

Efter det var det omöjligt att sova. Tankarna började mala. Mest på jobbet, men också lägenheterna, allt som ska göras, träning, hälsa, sömnen som alltid verkar vara en bristvara, räkningarna, Linus, Asko, familjen, situationen i största allmänhet, allt som jag inte hinner med. Alla som jag inte hinner med. Det känns som om jag har hjärtat i halsgropen mest hela tiden. Vet ju att jag kännt så här förut, därför försöker jag ta det lugnt. Försöker att inte planera för mkt. Försöker att ta tid till att "inte göra nåt" med mina vänner och min familj. För att i nästa stund ha überdåligt samvete för allt jag kunde ha gjort, allt jag kunde ha hunnit med som jag bara skjutit på som jag borde gjort för länge sen. Jag borde.. göra så mkt. Hälsa på mina gudbarn. Hälsa på mina åldrande mor och farföräldrar som snart inte kommer finnas där så länge till. Hälsa på mina kusiner som är de bästa. Hälsa på mina föräldrar som snart antagligen flyttar. Hämta mina saker i Kalmar som ska vara ute ur lägenheten på fredag. Jo, tjena. Ringa och träffa mina vänner oftare. Jobba bättre. Jobba mer. Känna mer glädje över det jag gör, istället för panik och ångest över allt jag inte gör.

Fan.

Är bara rädd att jag ska få den där fullkomliga paniken som jag fick när jag flydde sthlm förra gången. Vet ju nu med facit i hand, att det inte fungerar. Kommer fortfarande att känna alla måsten, alla borden. Men vad fan ska jag göra? Jobba med mig själv, som en bra mamma sa (dock inte min egen). Ja, det kanske vore en lösning. Men det blir ju ytterligare ett måste, ett borde, som jag får ångest över att jag inte hinner. Dessutom tar det tid från allt det andra, som ska göras.

Onda cirkel. Snälla försvinn.

tisdag, maj 29, 2007

Manglad

I går, inte en dag för tidigt, tog jag tag i tvättandet. Jag behövde verkligen tvätta -allt. Lakanen, alla underkläder, alla toppar, skjortor, linnen, jeans, och handduken som såg så äckligt skitig ut (nackdelen med vita handdukar i samband med smink ;) att jag inte hade blivit förvånad om jag mött den i dörren när jag kom hem.

Och när jag ändå var i gång, och tvättade allt som gick att tvätta, så tänkte jag göra det ordentligt. Vad passar inte bättre då än att mangla lakanen? Tanken passerade och jag kände mig nöjd. Tills jag slängde en blick på mangeln och jag kände en ilning av skräck. Det var kanske arton år sedan jag såg ngn använda en mangel sist, och det var när jag var tre plättar hög och hjälpte farmor att tvätta. Har ett svagt minne av att hon sa ngt om att det var en farlig maskin. Man kunde klämma sig. Och med den kraften som den manglar så tror jag säkert den även kan döda ett stackars flickebarn.

Hur som helst så tog jag mig an uppgiften med det vanliga mottot ekande i skallen. 'Det kan inte gå mer än åt helvette'. När jag väl kom på hur man gjorde (vilket var skrattretande enkelt) så gick det snabbt och smidigt, och jag skämdes lite över mig själv för att jag inte tagit mig för detta tidigare. Att sedan sjunka ner nyduschad, nytorkad av en REN handduk i nytvättade, manglade lakan var som balsam för själen. Då gjorde jag ytterligare en ny upptäckt! Jag kände skillnaden på påslakan och örngott som var i bomullssatin, och på lakanet som "bara" var av vanligt bomull. Det blev lite hotellfeeling över det hela. Innan John Blund kom på besök så slog tanken mig att vuxna människor inte bara manglar för att vara just vuxna och ordentliga, så att lakanen ska bli platta och snygga samt ta mindre plats i skåpen, utan för att det är -väsentligt- mkt skönare att sova i.

Tack för den upptäckten.

måndag, maj 28, 2007

Vintips

Mitt andra tips är: Drick inte alls. :) I helgen blev det dock en hel del av den varan.

Fredagen var det utgång med jobbet. Vilket kunde varit roligare. Som sagt, det var det där med att vara upplagd. Som jag inte var. Och som inte heller blev bättre efter ett par glas vin. Då borde jag ha insett, att det var bättre än att gå hem. Försökte göra en snygg smitning på väg till Golden Hits, men blev haffad.

Lördagen roade jag mig själv, snellie och hennes kusin med att måla klart min lya. Det gick oväntat smärtfritt. Hoppas resultatet blev bra. Och att en ytterligare ommålning ej krävs. För krävs det, kommer jag strunta i det ändå.

Sedan blev det tv-spelande och vinpimplande för att sedan jogga med nya högklackade pjuck (det var ungefär lika skönt som det lät) till bussen som tog oss till inflyttningsferre i Djursholm. Vilket överträffade förväntningarna. Det var glatt som tusan.

Söndagen.. tjaaa.. tillbringades i ryggläge (med konstant dåligt samvete för solen som sken utanför fönstret) för att sedan släpa mig upp och äta middag med en gammal kollega. Det var en rejäl kraftansträngning som krävdes. Zzz..

Måndag. Ge mig styrka.

fredag, maj 25, 2007

En annan dag

Är det i dag. Som sagt, det är jag tacksam över. Även om slocknade tidigt igår så infann sig den alldeles för välbekana känslan i morse när klockan ringde. "Fem minuter till, snälla, jag dör hellre än att behöva kliva upp prick nu.." 5 minuter är i alla fall bättre än en timme, som jag kände igår. Ja, jag är glad för det lilla. Enl. min kära kollega är jag bra på att hitta de positiva sakerna när det skiter sig eller känns jobbigt. Det var nåt nytt. Vem försöker jag övertyga? Mig själv? Det fungerar ju sällan, men att jag försöker, måste ju i alla fall vara positivt?

Snart är det dags för lite småpartaj med jobbet. Vet inte vad jag känner för det, egentligen. Är inte speciellt upplagd om jag ska vara ärlig. Och det har inte blivit bättre ju längre dagen gått. Vilket det brukar göra. Men det kanske är bra, så har jag inga större förväntningar på kvällen. Det var ju det där med att se de positiva sakerna. :)


Jag borde tvätta, flytta, måla och städa. Hur ska man hinna med sitt liv? Tycker bara tiden rinner iväg. Vem vänder man sig till om man vill ha några extra dagar i veckan? Helst då lördagar, eller söndagar!? Om det är för mkt begärt kan jag tänka mig att få ett par timmar till på varje dygn i alla fall. Och då skulle jag gärna peta in dem runt 20:00!?

PS: Läste en rätt rolig sak på svt:s hemsida (där jag även snodde dagens bild. F'låt!! Men de kan de väl bjuda på under alla år man betalat tv-licensen!? *harkel*). Eller rolig var ju kanske att överdriva en smula. Men läs gärna nedan och förundras. I alla fall jag lärde mig ngt nytt. (Vilket kanske inte är en sån stor bedrift som jag vill få det att låta som.) Informationen kanske jag kan använda som ett samtalsämne i kväll när jag ska bryta isen med mina nya kollegor? Hahahaha..!

"Vi har bara haft svensk tid i 125 år
Du tycker kanske inte att det är konstigt att klockan är lika mycket hemma hos dig som hos dina släktingar i Luleå eller Göteborg. Men bara för 150 år sedan så hade varje ort en helt egen tid. När klockan var 12.12 på en ort så kunde den vara 14.20 bara några mil bort. Det här systemet kallades för "ortstid", 1878 infördes en gemensam tid för hela Sverige. Och år 1900 anslöt vi oss till ett europeiskt system vilket inte var en stor förändring, vi behövde bara flytta klockan 14 sekunder.
Mikael Jägerbrand"
.

torsdag, maj 24, 2007

En påse skridskor dansar tango


Idag känner jag mig som en påse skridskor som är ute och dansar tango med mina känslor.

Tycker det sammanfattar läget ganska bra.

Att denna påse med skridskor som dansar tango dessutom arbetar på ett dårhus gör ju ekvationen ännu mer härlig. Men, kanske har jag mig själv och skylla i och med mina val, som lett till denna situation. Självklart hade jag ju agerat annorlunda i dag, med facit i hand. Det där med att vara efterklok är min starka sida.

Fast att arbeta på ett dårhus, trivs jag rätt bra med. Än så länge. Känner mig normal i jämförelse med folket här. Alltid nåt.

Dagens önskemål: att ligga i en hängmatta, i sällskap med ett täcke och en god bok att läsa tills jag somnar.

I morgon är det en annan dag. Tack för det.

tisdag, maj 22, 2007

Skräckhissen

Har jag i Kristineberg. Jag lovar. Efter att under ett par dagar läst en ganska bra och spännande kriminalroman är jag lite mer spänd än vanligt, och ser "konstiga" saker mest överallt. Till och med en katt som är ovanligt stor kan jag tolka som en hårig bomb, när fantasin får skena obehindrat. Oftast skrattar jag åt mig själv, eftersom jag vet hur fånigt det är.

Men i går kväll när jag kom hem frusen och trött runt 22-tiden så klev jag in i hissen i den vanliga lättsamma andan. Har ju aldrig haft några problem med hissar eller cellskräck på ngt sätt tidigare. Och har det inte nu heller. Men hur som helst så gick hissen sakta upp, med mkt gnissel och ryck.. EN våning. Sen släcktes alla lampor och den fortsatte och snigla sig upp. Började bli lite småirriterad, fastna i en hiss var ju inte vad jag längtade efter. Så jag tröck på alla knappar, exkl nödknappen. Vill ju inte att grannarna ska tro att jag är en hysterisk fegis. ;)

Tillslut.. efter flera minuter så vände hissen och började gå neråt i samma snigelfart!!! Den stannade tillslut i källaren (till den enda våningen vars knapp jag inte tryckt på!!!) och efter att jag maniskt stått och tryckt på dörröppningsknappen en bra stund öppnade hissen dörrarna. Först blev jag lättad. Sen blev jag övertygad att ngn fifflat med hissen så att den bara kan gå åt ett håll. Neråt. Till källaren. För att ngn sedan där nere ska stå och vänta på mig med en yxa eller liknande farligt tillhygge. Så när väl dörrarna öppnades stod jag som paralyserad och tröck.. på trean igen!!! Hahahaha.. Samma procedur igen med gnissel, skakningar, ryck, släckta lampor uppåt, och mardrömsresan ner till källaren. Igen. Då tog jag mod till mig och tittade ut runt hörnen. Ingen där. Såklart. Sen en sprintertur fyra trappor upp. Till säkerheten. För om det nu hade varit så att det stått en mördare och väntat utanför hissen, visst hade han väl gett upp eftersom jag sprang halvhjärtat upp till mig? Tsss..

Jag vet inte vad som var värst. Rädslan att fastna i en hiss som inte bara stannar, utan beter sig väldigt märkligt eller adrenalinet som pumpar när fantasin skenar iväg.